The Seven Games

Ja, hur blev det vi tre egentligen? Mitt minne sviker mig ibland, är jag rädd.

Det hela började 2009. Mina morföräldrar kände en farbror som hade två shettisar. Jag var inte speciellt avancerad i min ridning (inte heller speciellt bra för att vara ärlig) men jag skulle iallfall börja rida en av dem, Totte. Så blev det också. Var ute och red några gånger, det fanns ingen paddock så varje ridpass var det att rida ut eller rida på en äng med massa grästuvor. Han var snäll men galopperade inte på honom. Var redan då på gränsen till förlång. Fattade enda tycke för honom.

 

Red Linus en gång men hade ingen kontroll alls på honom. Gick hästar i en hage där jag red den dagen och jag kände att jag aldrig skulle kunna kontrollera honom han bara brydde sig om dem. Jag gav upp direkt och red honom inte igen.

 

Det gick en tid, hur som hur kom vi fram till att de skulle flytta till farfar's stall. Vi byggde om ladugården lite och det  blev en bra box där de kunde stå tillsammans båda två. Fixade två hagar och poff en dag stog det två shettisar och stampade nere i stallet! Var jag världens lyckligaste flicka eller vad?!

Red de lite ibland. Först i bara grimma & barbacka för att deras saker var inte i stallet än. Hade ofta med mig en av mina kompisar ut som hade tagit hand om Totte när hon var ännu mindre. Vi hade superkul tillsammans vi fyra. Minns speciellt en gång när hon ramlade av Totte, hih har en himla härlig bildserie av det ;)

 

Men sedan kom tiden när jag insåg att jag inte kunde rida de längre. Totte slutade jag rida ganska tidigt. Han visade tendenser att han inte gillade det. Antagligen lite ont i ryggen så då var det lika bra att sluta. Linus red jag längre. Han var absolut ingen ridhäst. Stel som en pinne men det är att ha roligt som va min tanke.

 

Tillslut fick jag ge upp på ridningen helt. Jaha, vad ska vi hitta på varje dag nu?

 

Började med allt. Jag bytte ut träns till ingenting. Löshoppning utvecklades till lösjobb, longering till löslongering och promenader till att rejsa sida vid sida genom skogen. Det tog tid innan vi lärde oss. Jag hjälpte dem och de hjälpte mig och på det sättet började jag förstå hästarnas kroppsspårk. Det enda jag visste sedan innan var vad deras öron betydde. Nu kan jag se betydligt mindre rörelser som starka signaler och ett enkelt kast med huvudet som något lekfullt eller irriterat. Jag har lärt mig hur de pratar med mig.

 

Under 2012 har vi äntligen klickat. Det är vi och jag vill aldrig lämna mina underbara killar, de betyder allt för mig, verkligen. Kan inte tänka mig att leva utan dem. Längtar tills snön försvinner så vi kan börja träna, nej ha kul, tillsammans igen.

 

Många tycker jag, vi, är konstiga. "Vad ska det där vara bra för?" Jag nöjer mig med att skratta åt dem, tänk, de kommer aldrig ha den relation med sin häst som vi har. För de är inte ens villiga att lyssna.